ENSAM IGEN.
Igår flög du hem. Halv fem på morgonen steg vi upp, och rätt ut i det tystaste, nattsvartaste, lugnaste Beijing jag någonsin sett. In i en trött taxi och så iväg.
Beijing Capital International Airport Terminal 3 börjar kännas som hemma. En blick på tavlan, domestic till vänster, nej just det, du ska utomlands den här gången. Int'l/HK/Macau, fyfan vad hem är långt borta.
Till incheckningen, E11-16, en österrikisk första klass-familj och tre trötta kinesiskor i kostym bakom disken. Welcome säger dem. Väskan väger bara 18 kg. Hur kommer det sig att dina kläder är mycket lättare än mina?
Kaffe på Starbucks som knappt har öppnat och klockan går alldeles för fort. Spanar på amerikanska highschool-kids och undrar vad de gör här. Hittar på lite. Skrattar. Låtsas att det inte är hejdå.
Same procedure as last time, babe.
Sen reser du dig upp och det är dags. Lite bråttom till och med, fast jag försöker försena det hela allt jag kan. Passkontrollen ligger alldeles för nära som vanligt, och sen blir allt så himla overkligt.
Pussar och klump i halsen, och du älskar mig och jag älskar dig. Jag trasslar in mig i dina lockar och andas i din hals och vill aldrig komma upp igen. Mera pussar och en sista hålla handen och sen går du.
Och jag tittar allt jag kan men det är så svårt att se. Du vänder dig om och vinkar och sen kommer den där jävla rulltrappan och tar med dig ner, bort.
Jag går fort. Bestämda steg och tunnelseende för att inte vända om och springa efter. Köper biljett och kliver på tåget. Det är gryning och dags att åka hem. Ensam igen.
Den första frågan jag får (förutom de vanliga "hur mår du" och "vad har du haft för dig") när jag pratar med er vänner där hemma är "hur går det med dig och Kristoffer?". Och svaret är alltid bra. För vi är bra. Man vänjer sig vid att vara ifrån varandra. Det är jättejobbigt nu men jag vet att det kommer bli bättre. Vi har gjort det här förut och vi vet hur det funkar. Vi vet hur vi funkar. Vi är inte oroliga.
Man vänjer sig vid att vara på varsin sida om jorden, men man vänjer sig aldrig vid att säga hejdå. Det suger, rent ut sagt.
Fy fan, det suger verkligen.
Kommentarer
Postat av: Danielle
Usch. Nu blev jag alldeles ledsen. Vad hemskt jobbigt. :( Ni är inte bra, ni är så sjujädra bra.
Postat av: Danielle
Och nu började jag tänka på "vem kan segla förutan vind" och då dök en sjungande wang can upp i mitt huvud och allt blev mycket underligt.. Kram på dig!
Trackback
