Såhär såg vår anslagstavla i hallen ut när jag vaknade förra söndagen.
Det bor en liten konstnär i den här lägenheten, men inte är det jag!
I måndags var jag hemma hos Ambassadråd Viktoria Li och hennes man Li Li (fantasi?) och firade Lucia. De hade bjudit in svenskar som studerar kinesiska i Peking samt kineser som studerar svenska. Väldigt trevligt, roligt, och väldigt, väldigt svenskt. Det var som att kliva rätt in i en villa i Nynäshamn (om det inte var för den inmurade ambassaden med den beväpnade portvakten förstås). Julpyntat, men inte överdrivet, "skandinaviskt" möblerat, lyktor på trappen, krans på dörren, glögg och saffransdoft från köket. Hade inte träffat en enda av människorna tidigare och ändå kändes det som att man var så himla mycket hemma. Knäppt.
En hel busslast med svenskstuderande kineser anlände från Beijing Waiguoyu Daxue, och det var om möjligt ännu knäppare. Bara att se 20 kineser (inte svenskar med kinesiskt ursprung, utan superkinesiska kineser) tala (hyffsat) flytande svenska, kändes så märkligt. Och vad svarar man egentligen på frågor som "vad betyder egentligen äpplet faller inte långt från trädet" och "är gamla stan och Kalmar samma sak?" Jag bytte i alla fall telefonnummer med två kinesiskor som jag hoppas kunna ha lite språkutbyte med nästa termin.
Hur som helst så var det himla roligt att träffa lite andra svenska studenter, även om de flesta jag pratade med ska åka hem efter nyår. Jag tycker alltid det är lite jobbigt med såna där supermotiverade, karriärfokuserade studenter som har tio-årsplanen perfekt utstakad, och det kan ju bero på jag fortfarande inte har en aning om vad jag vill göra (och så fort jag tror jag får en aning så ändrar jag mig igen). Därför var det rätt härligt att träffa lite folk som också "bara" läste kinesiska och precis som jag inte helt bestämt sig för vad de vill använda den till.
Men självklart är det ju omöjligt att komma ut helskinnad från ett sådant möte utan en liten gnutta framtidsångest. Viktoria Li själv är som sagt ambassadråd och chef för den politiska avdelningen. Mycket av hennes arbete handlar om mänskliga rättigheter. En otroligt inspirerande, tuff kvinna, och samtidigt himla skrämmande. Jag menar, hon måste ju ha det coolaste jobbet jag någonsin kan tänka mig. Diplomati, Kina, mänskliga rättigheter. Snygga skor. Och på frågan hur hon kommit dit hon är idag? - "En vanlig UD-karriär". Hjälp! Hur svårt, skrämmande, ensamt, och omöjligt låter inte det? Helvete.
